tandemhoppning
I lördags hoppade jag fallskärm för första (men absolut inte sista) gången!
Vid halv nio på morgonen anlände jag och pappa till hoppfältet. Vi anmälde att vi var där och fick byta om till den overall vi skulle ha på oss under hoppet. Vi satte oss ner och väntade ett tag innan vi instruerades av tandempiloterna vi skulle hoppa med om hur allt skulle gå till. Sedan var det ytterligare en väntan på att få åka iväg. Kanske fyrtiofem minuter senare var det äntligen våran tur. Tillsammans med ett gäng andra personer som också skulle hoppa åkte vi släp ut på fältet där planet som skulle ta oss upp i luften väntade. Därefter bar det upp i skyn. Här hakades vi också fast ordentligt i tandeminstruktörerna.
När vi var uppe på 4000 meters höjd var det dags! Jag fick sätta mig på kanten till planet med benen dinglande utanför. Sen hann jag inte reagera, helt plötsligt föll vi i en galen fart. 50 sek fritt fall i 200 km/h. Det ÄR galet. Världens leende hade jag från första sekund, vilket syns på (dem mindre smickrande) bilderna. Efter nästan en minut fälldes fallskärmen ut och det hisnande frittfallet övergick till en lugn segling neråt. Nu fick man även prova att styra. Efter drygt fem minuter landade vi mjukt på marken och jag hade avklarat mitt första fallskärmshopp!
Många frågar i efterhand om jag var rädd och nervös, men ska sanningen fram så: nja. När jag satt i flygplanet började jag bli lite nervös, men inte alls så farligt. Och när jag satt på kanten till planet hann jag knappt reagera innan vi föll i en hisnande fart. Under frittfallet kittlades det i magen, självklart. Men rädd var jag aldrig. Jag har överlag rätt "svårt" för att bli rädd. Jag tänker inte jämt på konsekvenserna av saker, och kan nog ibland vara för orädd för mitt eget bästa till och med.
Men detta var helt klart det häftigaste jag har gjort i mitt liv, och jag vet att jag vill göra detta igen! Jag är till och med sugen på att gå en kurs och börja hoppa "på riktigt". Men vi får se!