BEGRÄNSNINGAR, MÖJLIGHETER OCH FÖRUTSÄTTNINGAR
Det är svårt att hålla humör och positivitet uppe när någonting dyker upp och kraftigt begränsar en att göra det man älskar allra mest. Något som upptar så pass mycket tid och något som nästan definierar en själv. För min del är det träningen som står för den där passionen. Det tär att ständigt gå och oroa sig för den därjävla axeln, de där jävla benhinnorna och sedan en vecka tillbaks också de där jävla knäna. Oro för när (och till och med om) det kommer bli bra igen. Det är svårt att acceptera att jag inte kan göra allt jag gjorde förut. I skrivandes stund kan jag i träningsväg göra ungefär ingenting. Jag vill kunna springa långt igen, hänga i räcken och häva mig upp i chins och lassa på tunga vikter och gå ner i djupa böj. Men min kropp kan inte just nu, och det är något jag måste lära mig att acceptera. Det kommer bli bättre, om jag låter kroppen vila nu. Inte tränar axlar eller chins tre dagar efter att jag själv har friskförklarat min axel, inte springer så fort benhinnan inte smärtar och inte mosar på med promenader och benträning när knäna känns hyfsat fräscha. Om jag låter kroppen läka helt först istället för att ha så jäkla bråttom.
Jag har valt att försöka se möjligheter istället för begränsningar. Möjlighet att verkligen kunna lägga ner tid på skolan och annat som kanske inte varit jättehögt prioriterat. Jag har också fått en nytändning inom musiken och spelar så fort jag får en stund över. Musiken sprider ett lugn och en glädje i de allra flesta stunder. Nu tänker jag köra på med vila och rehab för att därefter kunna bli stark och frisk inifrån och ut. Jag ska göra vad jag kan efter mina förutsättningar, och det är något jag tycker att man kan applicera på allt i livet. Vi alla begränsas av olika saker, men så länge vi gör vad vi kan och inte bara ser begränsningarna så kommer vi fortsätta framåt.