The world's a playground

 

Varför ska jag dra i trådar som leder till sådant jag har trängt undan? Det var då och inte idag. Det har passerat och det är inte relevant nu. Det har hänt saker som har format mig till den jag är idag. Mina tankar, värderingar, min personlighet och hur jag uppfattas av andra människor. Saker har format och påverkat mig men det är trots det inte relevant att dra upp det i tid och otid. 

 

Vissa drar snabbt upp sin historia. Man hinner knappt lära känna personen i fråga innan man vet hela livshistorien bakom. I det samhälle vi lever i idag bor det många människor med ostabil bakgrund. Människor med ett förflutet innehållande många och branta uppförsbackar. Alla har sin egen påbörjade story. Med framsteg och nederlag. Och ingens historia är spikrak. Det finns många som har tvingats gå i mer motvind än mig, men jag kan trots det inte kalla mitt liv hittills för stabilt. Det har till ganska stor del varit rörigt, jobbigt och jag hade under en period tappat all livsgnista.

 

Man slutar inte äta och svälter ner sig själv till fyrtioen kilo om man mår bra. Oftast handlar det inte om att man finner sig själv mer attraktiv på en sjukligt låg vikt. Sanningen kan ha ändrats när man fastnat i skiten, men då är hela ens verklighets- och självuppfattning totalt skruvad och förstörd. Bakomliggande orsaker kan uttrycka sig så - i en tunn kropp - men det ligger oftast så mycket annat bakom. Det är ett sätt man tar till för att klara av det verkliga jobbiga. Detta blir lätt en ond cirkel och man mår ofta sämre än innan. 

 

Inte heller gör man medvetet illa sig själv om man mår bra. Det är något som ter sig så dumt, så sjukt och så oförståeligt från människor utifrån. Tycker du det är snyggt? och Det kommer sitta kvar resten av livet har jag fått höra. Nej det är fan inte snyggt och jag hade inte i åtanke att det är permanent när jag gjorde det. Jag var redan så trasig att jag fullständigt sket i att jag orsakade permanenta märken som jag senare skulle behöva skämmas och stå till tals för. Det var så jävla oviktigt just då. Framtiden. Allt. Att skada mig själv var liksom svälten bara en flykt och ett försök att minska den psykiska smärtan. Min historia är inte värre än någon annans, men den är inte heller rak och stabil. 

 

Det här är inte saker jag vill fokusera på när jag möter nya människor. Vad har andra för nytta av att på en gång få reda på min story? Det är dåtid och inte nutid. Jag vill inte dömas för vad som har hänt i det förflutna. Jag har jobbat mig ifrån och lämnat den delen av mitt liv.

 

Samtidigt behöver psykisk ohälsa pratas om. Det behöver ses som naturligt och absolut inte döljas. Vi behöver sprida kunskap och minska tabut kring det. För det är så jävla lätt att skämmas över att må dåligt.